Reclaim Your Sanctuary

Sitter på tåget norröver, och roar mig med att lyssna på Willow Creeks julgudstjänst. Tänker att, det är ju roligt med shower, men när en gudstjänst blir det? Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Har inte sett hela än, men hittills är det en fantastisk gudstjänst, ett tokigt bra innehåll, men jag förstår inte varför man måste förvandla gudstjänsten till ett stort jippo för att få folk att lyssna.

http://www.willowcreek.org/mediaplayer/playerHome.aspx?cid=3&id=14

Det får mig att undra lite. Om det krävs stora ljusshower, bra band, teater och media för att visa människor vem Jesus är, då kanske jag ska sluta försöka, jag kan ju inte särskillt mycket sånt. Men, nej, jag håller mig till att försöka efterlikna honom, och genom mitt liv visa vem det är jag följer. Det kan väl inte vara så svårt?

                         

Ungdomsmöte för att kicka in Globala Veckan!
Det blir en videogudstjänst, med massa bra inslag, schysst lovsång och helskönt umgänge! Don't miss out on it people!

Vi kommer ta upp kollekt till Open Doors Sverige (www.open-doors.se), äta rättvisemärkt fika och hänga med Gud.

Inte vill du väl missa detta?
Häng med på bloggen för att vara först med de senaste uppdateringarna!

15 november, kl. 15.00
Halvorskyrkan, Trollhättan

Arrangörer: SKUSMU Gärdhem/Velanda & Reclaim Your Sanctuary.

Mitt i all den övriga röran i mitt liv, håller jag tillsammans med tre andra tjejer på att försöka planera ihop en endags-miljöfestival. Imorse hade vi planeringsmöte i den här lilla gruppen, och en sak vi pratade om, var att människor som inte har tid att vara klimatsmarta varje minut kanske gärna tänker att ”vad spelar det för roll vad jag gör, det är ju så många andra som inte bryr sig ändå”, eller, ”jag gör ju ändå så lite, det gör nog ingen skillnad”. Jag upplever att vi människor har en tendens att göra oss själva väldigt små.

Den i Sverige rådande jantelagen säger att vi inte ska tro att vi är något, vi har svårt att ta emot beröm, och om man någon gång skulle vilja uttrycka stolthet över någonting man har gjort eller tänkt, så tittar grannen snett på en. Jag vet inte om du känner igen min tankegång? Den är i alla fall väldigt genomgående i mitt liv.

Ett av mina favoritställen i Bibeln är Jesaja 49:15-16, som säger ”glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer”. Om våra namn står skrivna i Guds händer, då måste ju varje specifik individ spela stor roll, om så inte för någon annan, så för Gud.

Jag brukar tänka mig att mitt namn är tatuerat i Guds händer, och tänker då på min egen, av hans namn. Precis som jag skulle få ett påminnande ärr om jag försökte ta bort min, skulle han få ett påminnande ärr om han tog bort sin. Han har valt att aldrig glömma bort mig. Han har valt att aldrig glömma bort någon av oss. Plötsligt kan jag känna, att det är nog väldigt dumt att tänka att man inte är någon.

De sista veckorna har jag tillbringat väldigt mycket tid på olika SJ-tåg, och läst tidningen Kupé, samma nummer varenda gång, då den bara kommer ut en gång i månaden. En specifik artikel i detta septembernummer som jag har fastnat för, är en närmast utopisk utläggning om hur världen kommer se ut om tio år. Enligt Ida Hult, etnolog, ska vi uppenbarligen om tio år hyra ut våra avlagda kläder och bara jobba i projektform, och även om jag känner mig skeptisk till många delar av artikeln finns det en del som jag känner för väldigt stark. Enligt denna artikel kommer vi om tio år värdera godhet högre än materiella ting.

”…kommer överdriven konsumtion av dyra prylar i stället att uppfattas som något negativt. Snarare kommer godhet och lycka ge status i framtiden. De som mår bra, lever ett harmoniskt liv och har tid för vänner och familj kommer att uppfattas som framgångsrika. Och avundsvärda. Det vill säga: i framtiden är status mer än bara pengar.”

Jag måste säga att jag inte kan se fröken Hult som annat än en dagdrömmare när jag läser detta, men samtidigt får det mig att fundera ett litet steg längre. (De som brukar höra eller läsa mig fundera vet att jag alltid sönderanalyserar allting, och det ska jag nu göra ännu en gång.)

Personliga relationer har jag ingen brist på, det är ett som är säkert. I en stor skara av syskon, med massor av fastrar, mostrar, far- och mor-föräldrar, far- och morbröder och föräldrar är jag rikligt välsignad med familjära relationer, både bra och dåliga. Vänner och bekanta råder det inte heller någon brist på i mitt liv, det finns till och med några stycken i mitt liv som jag skulle göra nästan vad som helst för. Den stora frågan är, är jag ur Ida Hults vinkel framgångsrik? Har jag verkligen tid till alla dessa relationer?

En av mina absoluta favoritböcker i Bibeln är Ruts bok. I kapitel 1:16-17, kan man läsa hennes kärleksbevis till sin bästa vän, Noomi.
"Tvinga mig inte att överge dig
och vända tillbaka.
Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst -
endast döden skall skilja oss åt."

Ofta har jag läst dessa rader och funderat på om jag ärligt kan säga detta till någon av mina vänner. Det är inte ovanligt att jag känner att jag vill kunna lägga så mycket energi på en relation, på någon jag älskar, men jag kan inte ta mig tiden att verkligen göra det. Jag värjer mig alltid med något i stil med att jag är för upptagen, att jag har så många människors behov att tillgodose, mina egna och andras, men jag undrar hur sant det egentligen är. Jag nådde mitt personliga rekord i att försumma andra, när jag för några kvällar sedan satt och pratade med Jesus, och insåg att jag inte ens tagit mig tid åt honom de sista veckorna. Inte ens lite småprat på kvällskanten har jag kunnat unna oss. Jag har ursäktat mig med att jag är för trött, inte har tid, eller att ”vi har ju hela livet på oss”.

Jag läste nyligen ett citat i min almanacka, från den fornnordiska skriften Eddan (Den brukar ofta jämföras med Ordspråksboken). ”Gå ofta hem till din vän, för en oanvänd stig växer snart igen.” Kanske är det så enkelt, att man faktiskt måste värna om de vänner och den familj man har. Också i relationen med Jesus är jag övertygad om att det är samma sak. Nog för att vi alltid får komma tillbaka till Gud, men jag vet att om jag hade gett mig in i ett jättebråk med min pappa och försummat honom, skulle jag också bli förlåten, men vår relation skulle aldrig riktigt läka. Kanske är det samma sak med Jesus?

”Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. Men glöm inte att göra gott och att dela med er; såna offer behagar Gud.” Heb. 13:15-16

I måndags var vi ett gäng som träffades och pratade om lovsång. Vari ligger grunden för lovsång? Vem bestämmer vad som är lovsång? Vad ÄR lovsång? Frågorna var många, och det enda vi egentligen kunde sluta oss runt var att lovsång betyder olika saker för olika människor, i olika livssituationer. Jag läser sammanfattningen, och kan inte låta bli att tänka; ”Hur kunde vi under en hel timmes diskussion enas om något så luddigt?” Men, som så ofta så är inte min spontana tanke särskilt vettig.

Förra helgen, var jag iväg på min första dag i bibelskola, på Hjo folkhögskola. Temat för dagens föreläsning var New Age. Det kan tyckas ligga långt från att resonera kring lovsång, men du förstår snart hur jag tänker. Något som vi pratade om i Hjo var hur alla New Age-behandlingar och tankar är helt självklara i västvärlden. Jag ska inte dra hela resonemanget, för den som inte var där anar jag att det är fruktansvärt tråkigt, men, ett bibelord som citerades var Matt 15:11. ”Det är inte det som kommer in i munnen som gör människan oren. Men det som går ut ur munnen, det gör människan oren." Detta i sammanhanget, Jesus har inte förbjudit oss att prova på eller ägna oss åt andra religioners seder, så länge det sker med hjärtat på det rätta stället.

Ser du vart jag är på väg? Jag slås av att kanske vi riskerar att sätta lovsången i centrum, istället för att faktiskt sätta Jesus där. Om du läste min förra text så läste du om min första gudstjänst på mitt nya jobb, och hur jag formligen sjönk ner i skorna av ångest över att försöka vara lika duktig som alla andra. Då satte jag plötsligt inte Jesus främst, eller ens lovsången, utan min egen förmåga!

Idag är jag inte i stånd att kunna leverera ett vettigt svar, eller ens ett resonemang, men jag önskar att du kan ta en stund idag, ikväll, eller inatt, och meditera över de två bibelord jag funderar kring idag. Kanske kan du komma närmare ett svar än mig?

Kristuz, inte ett dansband, bara en livsstil

Nyss hemkommen efter ett dygn hos familjen i Trollhättan bestämde jag mig för att påbörja det minst sagt lilla projektet att lägga in mina cd-skivor i datorn, för att kunna lägga över den i min nyss införskaffade mp3. Mitt i allt svärande och irritation över teknikens under (vilket jag inte förstår mig på), förundras jag plötsligt över hur högen med lovsångsskivor kunde bli så hög. Där ligger allt från Sarah Kelly till Roland Utbult till Christafari, och jag inser att jag håller på att förvandlas till en sån där ”kristen tönt” som de kallade mig och de andra kristna barnen i mellanstadiet. Hujedanemig, jag hade ju bestämt mig för att aldrig bli sån! Ändå satt jag på bussen till Alingsås och lyssnade på Munken & Kulan hela vägen. Väldigt vuxet och moget Amelie, verkligen.

Hur som helst, jag ser på lovsångshögen, och vet att den kommer växa, och allvarligt talat är det i princip bara den cd-högen som växer just nu. Detta måste ju betyda att jag är väldigt fäst vid lovsång, även om jag inte riktigt erkänner det. Missuppfatta mig rätt, det finns inget bättre än att sjunga lovsång i kyrkan, på mässor, andakter och bara för att det är mysigt, och att skriva är också någonting jag älskar, men att jag sitter hemma i min ensamma lägenhet och lyssnar på lovsång, det har jag ganska nyligen börjat förlika mig med. Som jag sitter och funderar över detta slår det mig att jag i söndags, när jag var på gudstjänst (Hör och häpna, jag var på en söndagsgudstjänst! Det är inte varje vecka må jag säga!) sjöng vi en utav mina favoritpsalmer, nr 702, ”Jag vill göra mitt liv till en lovsång”. Denna uttjatade gamla visa, som Jesus torde vara fruktansvärt trött på vid det här laget, handlar ju bara om det jag måste lära mig att förstå. Kristus, och allt som följer med honom, är inget jag lattjar lite med i kyrkan, det är en livsstil. Lovsång, liksom alla andra sätt att tjäna honom på, är en livsstil, och ingenting som bara görs på söndagar. (Vilken tur för mig, eftersom jag oftast sitter hemma och myser under söndag förmiddagar. Det är ju bra om jag kan tjäna lite mer aktivt en annan dag i veckan.)

Jag är inne i en fas i livet, där allting vänds upp-och-ner, och nya möjligheter öppnas åt alla håll och kanter. Nytt jobb, ny stad och möten med en ny församling. När jag var med på min första andakt i den här församlingen som jag har hamnat, hade jag bara en enda tanke i huvudet. ”Nog för att jag klarar att leda och delta i lovsång hemma, men hur i h-vete ska jag kunna räcka till här?! Alla här är för duktiga för mig. Jag är nog inte riktigt frikyrklig, hur ska de någonsin kunna ta till sig min musik och mina gåvor här?” Prestationsångesten var skyhög, och är väl fortfarande bara nere på ungefär 150%, men kanske borde jag tänka ett steg längre? Om lovsången inte hör hemma i kyrkbänken, utan i livet, då kanske jag inte är så dålig som jag gärna vill intala mig?

Under de träffar vi hade med andaktsgruppen under förra terminen, funderade vi en hel del över vad en andakt innehåller, och vad den borde innehålla. Just på lovsångs-delen var vi alla förvånansvärt samstämmiga, den skulle finnas med, på något sätt. Med detta i bakhuvudet kan jag inte hjälpa att fråga mig, om jag hade ställt frågan till samma personer, om huruvida lovsången ska vara en del av det dagliga livet, och något som genomsyrar hela din vardag, vad hade de svarat då? Hade det varit ett lika rungande ”JA!”, eller hade man tvekat? En annan fråga som ploppar upp i mitt huvud är på vilket sätt lovsången faktiskt på allvar ska kunna genomsyra vardagen. Nog för att jag nynnar Roland Utbults sånger när jag går till jobbet, men allvarligt talat, är det att tjäna Kristus?