En och annan vän
De sista veckorna har jag tillbringat väldigt mycket tid på olika SJ-tåg, och läst tidningen Kupé, samma nummer varenda gång, då den bara kommer ut en gång i månaden. En specifik artikel i detta septembernummer som jag har fastnat för, är en närmast utopisk utläggning om hur världen kommer se ut om tio år. Enligt Ida Hult, etnolog, ska vi uppenbarligen om tio år hyra ut våra avlagda kläder och bara jobba i projektform, och även om jag känner mig skeptisk till många delar av artikeln finns det en del som jag känner för väldigt stark. Enligt denna artikel kommer vi om tio år värdera godhet högre än materiella ting.
”…kommer överdriven konsumtion av dyra prylar i stället att uppfattas som något negativt. Snarare kommer godhet och lycka ge status i framtiden. De som mår bra, lever ett harmoniskt liv och har tid för vänner och familj kommer att uppfattas som framgångsrika. Och avundsvärda. Det vill säga: i framtiden är status mer än bara pengar.”
Jag måste säga att jag inte kan se fröken Hult som annat än en dagdrömmare när jag läser detta, men samtidigt får det mig att fundera ett litet steg längre. (De som brukar höra eller läsa mig fundera vet att jag alltid sönderanalyserar allting, och det ska jag nu göra ännu en gång.)
Personliga relationer har jag ingen brist på, det är ett som är säkert. I en stor skara av syskon, med massor av fastrar, mostrar, far- och mor-föräldrar, far- och morbröder och föräldrar är jag rikligt välsignad med familjära relationer, både bra och dåliga. Vänner och bekanta råder det inte heller någon brist på i mitt liv, det finns till och med några stycken i mitt liv som jag skulle göra nästan vad som helst för. Den stora frågan är, är jag ur Ida Hults vinkel framgångsrik? Har jag verkligen tid till alla dessa relationer?
En av mina absoluta favoritböcker i Bibeln är Ruts bok. I kapitel 1:16-17, kan man läsa hennes kärleksbevis till sin bästa vän, Noomi.
"Tvinga mig inte att överge dig
och vända tillbaka.
Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst -
endast döden skall skilja oss åt."
Ofta har jag läst dessa rader och funderat på om jag ärligt kan säga detta till någon av mina vänner. Det är inte ovanligt att jag känner att jag vill kunna lägga så mycket energi på en relation, på någon jag älskar, men jag kan inte ta mig tiden att verkligen göra det. Jag värjer mig alltid med något i stil med att jag är för upptagen, att jag har så många människors behov att tillgodose, mina egna och andras, men jag undrar hur sant det egentligen är. Jag nådde mitt personliga rekord i att försumma andra, när jag för några kvällar sedan satt och pratade med Jesus, och insåg att jag inte ens tagit mig tid åt honom de sista veckorna. Inte ens lite småprat på kvällskanten har jag kunnat unna oss. Jag har ursäktat mig med att jag är för trött, inte har tid, eller att ”vi har ju hela livet på oss”.
Jag läste nyligen ett citat i min almanacka, från den fornnordiska skriften Eddan (Den brukar ofta jämföras med Ordspråksboken). ”Gå ofta hem till din vän, för en oanvänd stig växer snart igen.” Kanske är det så enkelt, att man faktiskt måste värna om de vänner och den familj man har. Också i relationen med Jesus är jag övertygad om att det är samma sak. Nog för att vi alltid får komma tillbaka till Gud, men jag vet att om jag hade gett mig in i ett jättebråk med min pappa och försummat honom, skulle jag också bli förlåten, men vår relation skulle aldrig riktigt läka. Kanske är det samma sak med Jesus?
”…kommer överdriven konsumtion av dyra prylar i stället att uppfattas som något negativt. Snarare kommer godhet och lycka ge status i framtiden. De som mår bra, lever ett harmoniskt liv och har tid för vänner och familj kommer att uppfattas som framgångsrika. Och avundsvärda. Det vill säga: i framtiden är status mer än bara pengar.”
Jag måste säga att jag inte kan se fröken Hult som annat än en dagdrömmare när jag läser detta, men samtidigt får det mig att fundera ett litet steg längre. (De som brukar höra eller läsa mig fundera vet att jag alltid sönderanalyserar allting, och det ska jag nu göra ännu en gång.)
Personliga relationer har jag ingen brist på, det är ett som är säkert. I en stor skara av syskon, med massor av fastrar, mostrar, far- och mor-föräldrar, far- och morbröder och föräldrar är jag rikligt välsignad med familjära relationer, både bra och dåliga. Vänner och bekanta råder det inte heller någon brist på i mitt liv, det finns till och med några stycken i mitt liv som jag skulle göra nästan vad som helst för. Den stora frågan är, är jag ur Ida Hults vinkel framgångsrik? Har jag verkligen tid till alla dessa relationer?
En av mina absoluta favoritböcker i Bibeln är Ruts bok. I kapitel 1:16-17, kan man läsa hennes kärleksbevis till sin bästa vän, Noomi.
"Tvinga mig inte att överge dig
och vända tillbaka.
Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst -
endast döden skall skilja oss åt."
Ofta har jag läst dessa rader och funderat på om jag ärligt kan säga detta till någon av mina vänner. Det är inte ovanligt att jag känner att jag vill kunna lägga så mycket energi på en relation, på någon jag älskar, men jag kan inte ta mig tiden att verkligen göra det. Jag värjer mig alltid med något i stil med att jag är för upptagen, att jag har så många människors behov att tillgodose, mina egna och andras, men jag undrar hur sant det egentligen är. Jag nådde mitt personliga rekord i att försumma andra, när jag för några kvällar sedan satt och pratade med Jesus, och insåg att jag inte ens tagit mig tid åt honom de sista veckorna. Inte ens lite småprat på kvällskanten har jag kunnat unna oss. Jag har ursäktat mig med att jag är för trött, inte har tid, eller att ”vi har ju hela livet på oss”.
Jag läste nyligen ett citat i min almanacka, från den fornnordiska skriften Eddan (Den brukar ofta jämföras med Ordspråksboken). ”Gå ofta hem till din vän, för en oanvänd stig växer snart igen.” Kanske är det så enkelt, att man faktiskt måste värna om de vänner och den familj man har. Också i relationen med Jesus är jag övertygad om att det är samma sak. Nog för att vi alltid får komma tillbaka till Gud, men jag vet att om jag hade gett mig in i ett jättebråk med min pappa och försummat honom, skulle jag också bli förlåten, men vår relation skulle aldrig riktigt läka. Kanske är det samma sak med Jesus?
Kommentarer
Trackback
