Inte ett dansband
Kristuz, inte ett dansband, bara en livsstil
Nyss hemkommen efter ett dygn hos familjen i Trollhättan bestämde jag mig för att påbörja det minst sagt lilla projektet att lägga in mina cd-skivor i datorn, för att kunna lägga över den i min nyss införskaffade mp3. Mitt i allt svärande och irritation över teknikens under (vilket jag inte förstår mig på), förundras jag plötsligt över hur högen med lovsångsskivor kunde bli så hög. Där ligger allt från Sarah Kelly till Roland Utbult till Christafari, och jag inser att jag håller på att förvandlas till en sån där ”kristen tönt” som de kallade mig och de andra kristna barnen i mellanstadiet. Hujedanemig, jag hade ju bestämt mig för att aldrig bli sån! Ändå satt jag på bussen till Alingsås och lyssnade på Munken & Kulan hela vägen. Väldigt vuxet och moget Amelie, verkligen.
Hur som helst, jag ser på lovsångshögen, och vet att den kommer växa, och allvarligt talat är det i princip bara den cd-högen som växer just nu. Detta måste ju betyda att jag är väldigt fäst vid lovsång, även om jag inte riktigt erkänner det. Missuppfatta mig rätt, det finns inget bättre än att sjunga lovsång i kyrkan, på mässor, andakter och bara för att det är mysigt, och att skriva är också någonting jag älskar, men att jag sitter hemma i min ensamma lägenhet och lyssnar på lovsång, det har jag ganska nyligen börjat förlika mig med. Som jag sitter och funderar över detta slår det mig att jag i söndags, när jag var på gudstjänst (Hör och häpna, jag var på en söndagsgudstjänst! Det är inte varje vecka må jag säga!) sjöng vi en utav mina favoritpsalmer, nr 702, ”Jag vill göra mitt liv till en lovsång”. Denna uttjatade gamla visa, som Jesus torde vara fruktansvärt trött på vid det här laget, handlar ju bara om det jag måste lära mig att förstå. Kristus, och allt som följer med honom, är inget jag lattjar lite med i kyrkan, det är en livsstil. Lovsång, liksom alla andra sätt att tjäna honom på, är en livsstil, och ingenting som bara görs på söndagar. (Vilken tur för mig, eftersom jag oftast sitter hemma och myser under söndag förmiddagar. Det är ju bra om jag kan tjäna lite mer aktivt en annan dag i veckan.)
Jag är inne i en fas i livet, där allting vänds upp-och-ner, och nya möjligheter öppnas åt alla håll och kanter. Nytt jobb, ny stad och möten med en ny församling. När jag var med på min första andakt i den här församlingen som jag har hamnat, hade jag bara en enda tanke i huvudet. ”Nog för att jag klarar att leda och delta i lovsång hemma, men hur i h-vete ska jag kunna räcka till här?! Alla här är för duktiga för mig. Jag är nog inte riktigt frikyrklig, hur ska de någonsin kunna ta till sig min musik och mina gåvor här?” Prestationsångesten var skyhög, och är väl fortfarande bara nere på ungefär 150%, men kanske borde jag tänka ett steg längre? Om lovsången inte hör hemma i kyrkbänken, utan i livet, då kanske jag inte är så dålig som jag gärna vill intala mig?
Under de träffar vi hade med andaktsgruppen under förra terminen, funderade vi en hel del över vad en andakt innehåller, och vad den borde innehålla. Just på lovsångs-delen var vi alla förvånansvärt samstämmiga, den skulle finnas med, på något sätt. Med detta i bakhuvudet kan jag inte hjälpa att fråga mig, om jag hade ställt frågan till samma personer, om huruvida lovsången ska vara en del av det dagliga livet, och något som genomsyrar hela din vardag, vad hade de svarat då? Hade det varit ett lika rungande ”JA!”, eller hade man tvekat? En annan fråga som ploppar upp i mitt huvud är på vilket sätt lovsången faktiskt på allvar ska kunna genomsyra vardagen. Nog för att jag nynnar Roland Utbults sånger när jag går till jobbet, men allvarligt talat, är det att tjäna Kristus?
Nyss hemkommen efter ett dygn hos familjen i Trollhättan bestämde jag mig för att påbörja det minst sagt lilla projektet att lägga in mina cd-skivor i datorn, för att kunna lägga över den i min nyss införskaffade mp3. Mitt i allt svärande och irritation över teknikens under (vilket jag inte förstår mig på), förundras jag plötsligt över hur högen med lovsångsskivor kunde bli så hög. Där ligger allt från Sarah Kelly till Roland Utbult till Christafari, och jag inser att jag håller på att förvandlas till en sån där ”kristen tönt” som de kallade mig och de andra kristna barnen i mellanstadiet. Hujedanemig, jag hade ju bestämt mig för att aldrig bli sån! Ändå satt jag på bussen till Alingsås och lyssnade på Munken & Kulan hela vägen. Väldigt vuxet och moget Amelie, verkligen.
Hur som helst, jag ser på lovsångshögen, och vet att den kommer växa, och allvarligt talat är det i princip bara den cd-högen som växer just nu. Detta måste ju betyda att jag är väldigt fäst vid lovsång, även om jag inte riktigt erkänner det. Missuppfatta mig rätt, det finns inget bättre än att sjunga lovsång i kyrkan, på mässor, andakter och bara för att det är mysigt, och att skriva är också någonting jag älskar, men att jag sitter hemma i min ensamma lägenhet och lyssnar på lovsång, det har jag ganska nyligen börjat förlika mig med. Som jag sitter och funderar över detta slår det mig att jag i söndags, när jag var på gudstjänst (Hör och häpna, jag var på en söndagsgudstjänst! Det är inte varje vecka må jag säga!) sjöng vi en utav mina favoritpsalmer, nr 702, ”Jag vill göra mitt liv till en lovsång”. Denna uttjatade gamla visa, som Jesus torde vara fruktansvärt trött på vid det här laget, handlar ju bara om det jag måste lära mig att förstå. Kristus, och allt som följer med honom, är inget jag lattjar lite med i kyrkan, det är en livsstil. Lovsång, liksom alla andra sätt att tjäna honom på, är en livsstil, och ingenting som bara görs på söndagar. (Vilken tur för mig, eftersom jag oftast sitter hemma och myser under söndag förmiddagar. Det är ju bra om jag kan tjäna lite mer aktivt en annan dag i veckan.)
Jag är inne i en fas i livet, där allting vänds upp-och-ner, och nya möjligheter öppnas åt alla håll och kanter. Nytt jobb, ny stad och möten med en ny församling. När jag var med på min första andakt i den här församlingen som jag har hamnat, hade jag bara en enda tanke i huvudet. ”Nog för att jag klarar att leda och delta i lovsång hemma, men hur i h-vete ska jag kunna räcka till här?! Alla här är för duktiga för mig. Jag är nog inte riktigt frikyrklig, hur ska de någonsin kunna ta till sig min musik och mina gåvor här?” Prestationsångesten var skyhög, och är väl fortfarande bara nere på ungefär 150%, men kanske borde jag tänka ett steg längre? Om lovsången inte hör hemma i kyrkbänken, utan i livet, då kanske jag inte är så dålig som jag gärna vill intala mig?
Under de träffar vi hade med andaktsgruppen under förra terminen, funderade vi en hel del över vad en andakt innehåller, och vad den borde innehålla. Just på lovsångs-delen var vi alla förvånansvärt samstämmiga, den skulle finnas med, på något sätt. Med detta i bakhuvudet kan jag inte hjälpa att fråga mig, om jag hade ställt frågan till samma personer, om huruvida lovsången ska vara en del av det dagliga livet, och något som genomsyrar hela din vardag, vad hade de svarat då? Hade det varit ett lika rungande ”JA!”, eller hade man tvekat? En annan fråga som ploppar upp i mitt huvud är på vilket sätt lovsången faktiskt på allvar ska kunna genomsyra vardagen. Nog för att jag nynnar Roland Utbults sånger när jag går till jobbet, men allvarligt talat, är det att tjäna Kristus?
Kommentarer
Trackback
