Reclaim Your Sanctuary

Mitt i all den övriga röran i mitt liv, håller jag tillsammans med tre andra tjejer på att försöka planera ihop en endags-miljöfestival. Imorse hade vi planeringsmöte i den här lilla gruppen, och en sak vi pratade om, var att människor som inte har tid att vara klimatsmarta varje minut kanske gärna tänker att ”vad spelar det för roll vad jag gör, det är ju så många andra som inte bryr sig ändå”, eller, ”jag gör ju ändå så lite, det gör nog ingen skillnad”. Jag upplever att vi människor har en tendens att göra oss själva väldigt små.

Den i Sverige rådande jantelagen säger att vi inte ska tro att vi är något, vi har svårt att ta emot beröm, och om man någon gång skulle vilja uttrycka stolthet över någonting man har gjort eller tänkt, så tittar grannen snett på en. Jag vet inte om du känner igen min tankegång? Den är i alla fall väldigt genomgående i mitt liv.

Ett av mina favoritställen i Bibeln är Jesaja 49:15-16, som säger ”glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer”. Om våra namn står skrivna i Guds händer, då måste ju varje specifik individ spela stor roll, om så inte för någon annan, så för Gud.

Jag brukar tänka mig att mitt namn är tatuerat i Guds händer, och tänker då på min egen, av hans namn. Precis som jag skulle få ett påminnande ärr om jag försökte ta bort min, skulle han få ett påminnande ärr om han tog bort sin. Han har valt att aldrig glömma bort mig. Han har valt att aldrig glömma bort någon av oss. Plötsligt kan jag känna, att det är nog väldigt dumt att tänka att man inte är någon.